Man har under årens lopp samlat på sig en hel del slavar, subs, underlydande, underdåniga kräk. Vissa träffar man ofta, vissa mer sällan, men de håller kontakten, för de vet vad som händer annars.
Ibland känner man att man vill bjuda lite på sig själv, belöna dem för alla piskrapp de gladeligen tagit emot, alla för små kukburar de tvingat in pitten i, alla förnedrande utstyrslar man tvingar dem att gå ut i.
Jag brukar ge en piano recitation och samla dem allihopa. Jag tycker om att spela och ännu mer tycker jag om att se dem sitta nakna i kedjor eller rep medan jag pumpar ut Wagners Nibelungen, givetvis Valkyriornas Ritt.
Man kommer så fint i stämnig för att piska slavarnas ryggar randiga efter det.